Viveca Lärn firar 75 år med att ge ut sin självbiografi: Sladdisen

Efter sin framgångsrika svit om Saltön är Viveca Lärn för många synonym med västkusten. Och hon står stadigt med ena benet i sin hemstad Göteborg och det andra i Bohuslän. I sin rosade självbiografi Sladdisen som Viveca själv läst in. Här berättar hon om uppväxten i en konstnärlig och fritänkande familj där förmågan att dra en god historia alltid uppskattades mer än sanningen. Med värme, humor och ett imponerande sinne för detaljer målas bilden av en stad, en familj och en mycket speciell liten flicka upp.

Viveca i en intervju av SelmaStories

– Båda min föräldrar var konstnärer och min pappa dessutom journalist på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han betraktade mig som en yngre kollega så jag fick referera radionyheterna från när jag var fyra år om han var upptagen när de sändes.

Fint mottagande för Sladdisen:

"Här har du ett skruvat familjedrama när det är som bäst. Författaren Viveca Lärn skildrar sin uppväxt i en konstnärlig och fritänkande familj där en god historia alltid uppskattades mer än sanningen." Therese Rabe, mama

"'Sladdisen' påminner om den sida av Viveca Lärns författarskap som jag uppskattar allra mest ... Barnet Viveca öppnar dörren till sin verklighet och jag säger ja." Ingrid Bosseldal, Göteborgs-Posten

"För den nostalgiske 60-70-plussaren med egna rötter i Göteborg är hela boken en enda stor underbar skattkammare - tids- och miljömarkörerna inte bara duggar, de formligen haglar! Och visst anar man svärtan och de mörka stråken – vilket ger skildringen en välbehövlig tyngd och ger läsaren något att fundera vidare kring – men det vore inte Viveca om inte behovet att roa publiken vore det primära. Och hennes plats i våra hjärtan bara växer!" Kerstin Westin, Alingsås Tidning

"Viveca Lärn fyller 75 och firar med att ge oss läsare en fantastisk present – nostalgisprakande humörhöjaren 'Sladdisen'." Jenny Lindh, M-magasin

Viveca om Sladdisen

”Den här boken handlar om min uppväxt och om människor som format mig. Fast när jag var elva år var jag övertygad om att det var jag själv som gjorde det. Jag tror att när man är elva be­finner man sig på livets höjdpunkt, förutsatt att man omges av en trygg vuxenvärld.

Sommaren ‑råddes jag att sluta sträva och i stället njuta av livet och eventuellt av ålderdomen. Jag vandrade på klipporna i Lysekil, tittade på trutar och stoppade huvudet i havet, men blev alltmer rastlös och olycklig.

– Skriv! sa en kär vän till mig. Det är ju det enda du kan. Då gjorde jag det. Så denna bok handlar om livet före och efter elva (år)."