Personlig reportagebok om livet före och efter revolutionen i Iran

”Kvinna, liv, frihet!” Ropen från Irans kvinnor når hela världen, men motståndet är brutalt. Hur ska vi förstå det som händer i Iran? Den 8 februari, lagom till 45-årsdagen för den islamiska revolutionen i Iran, kommer svenskiranska Sara Recabarrens personliga reportagebok Irans döttrar – om livet före och efter revolutionen 1979.

Hösten 2022 mördas en ung kvinna på grund av sin klädsel och det blir startskottet för frihetsrörelsen på Irans gator. Efter flera månaders demonstrationer, som möts av brutalt våld, fortsätter kvinnorna sin kamp genom civil olydnad. I december 2023 får den iranska människorättsaktivisten Narges Mohammadi Nobels fredspris. Små gnistor av hopp efter decennier av förtryck. Kan de tyranniska mullornas tid äntligen gå mot ett slut? I Sverige följer den iranskfödda journalisten Sara Recabarren utveckling noga, och hon märker att många här inte förstår vad som händer eller varför.

I Irans döttrar skildrar Sara Recabarren hur den revolt som inledningsvis var en folklig resning mot Shahen, snabbt övergick i politiskt kaos. I detta lyckades den religiöse ledaren ayatolla Khomeini gripa makten och på kort tid övergå till sharialagar, som i praktiken fråntog landets kvinnor och flickor deras mänskliga rättigheter.

Före revolutionen bodde Sara Recabarren med sina föräldrar i Tehran. Saras mamma Hori, en välutbildad psykolog, arbetade för Iranskvinnoorganisation. Hennes chef var landets första jämställdhetsminister.

Sara Recabarren:

Foto: Gabriel Liljevall

–  Iran var ett helt annat land före 1979. Kvinnor sjöng, dansade och klädde sig som de ville. Dessutom var lagen mer rättvis när det kom till äktenskap, skilsmässa och vårdnaden om barn. Men sedan gick det extremt fort! På bara några månader blev tillvaron ett fängelse för min mamma och landets alla kvinnor.

I boken Irans döttrar skildrar Sara revolutionen, och hur den påverkade kvinnorna omkring henne: mamma Hori, moster Pouri och mormor Talat. Läsarens släpps in i familjens lediga fredagar, i det doftande köket, lekarna och utflykter i den myllrande staden. Men efter 1979 äter sig skräcken in i vardagen.

–  När jag som sexåring började skolan tvingades vi skandera ”Ett ruttet hårstrå från Khomeini är mer värt än mitt liv” på flickskolan. Vi var tvungna att täcka håret och lärarna kontrollerade att ingen använde nagellack eller smink. I så fall blev man bestraffad av rektorn.