Pär Lagerkvist

Pär Lagerkvist föddes 1891 i Växjö och dog 1974 i Stockholm. Han studerade i Uppsala 1911-1912 och vistades i början av seklet i Danmark, Frankrike och Italien. Han fick De Nios pris 1928, blev ledamot av Svenska akademien 1940, fil. hedersr i Göteborg 1941 och nobelpristagare 1951.

På 1910- och 20-talen framträdde Pär Lagerkvist som en djärv förnyare av svensk poesi, prosakonst och dramatik. Han började som forsprängande, ångestfull expressionist, gav sedan uttryck åt både jordisk hemkänsla och mörk pessimism och gestaltade realistiskt och symboliskt sin reaktion på de onda tidshändelserna. Ett centralt livsproblem, som särskilt präglar hans senare verk, är trosbehovet och den bittra insikten om gudarnas död.

Ur Litteraturhandboken, Forum.


Utgivning (bland annat):

Människor (1912), noveller
Två sagor om livet (1913), noveller
Ordkonst och bildkonst (1913), essäer
Motiv (1914), dikter
Järn och människor (1915), noveller
Ångest (1916), dikter
Sista människan (1917), dramatik
Teater (1918), drama och essäer
Kaos (1919), dikter, dramatik mm
Det eviga leendet (1920), noveller
Den lyckliges väg (1921), dikter
Den osynlige (1923), dramatik
Onda sagor (1924), noveller
Gäst hos verkligheten (1925), roman
Det besegrade livet (1927), tankebok
Han som fick leva om sitt liv (1928), dramatik
Kämpande ande (1930), noveller
Konungen (1932), dramatik
Vid lägereld (1932), dikter
Bödeln (1933), roman
Bödeln (1934), dramatik
Den knutna näven (1934)
I den tiden (1935), noveller
Mannen utan själ (1936), dramatik
Genius (1937), dikter
Seger i mörker (1939), dramatik
Den befriade människan (1939), tankebok
Sång och strid (1940), dikter
Midsommardröm i fattighuset (1941), dramatik
Hemmet och stjärnan (1942), dikter
Dvärgen (1944), roman
Den vises sten (1947), dramatik
Barabbas (1950), roman
Aftonland (1953), dikter
Sibyllan (1956), roman
Ahasverus död (1960), roman
Pilgrim på havet (1962), roman
Det heliga landet (1964), roman
Mariamne (1967), roman