Moa Martinson
Moa Martinson, egentligen Helga Maria Johansson, född Schwartz 2 november 1890 i Vårdnäs, Östergötland, död 5 augusti 1964 i Sorunda, Södermanland, var en svensk författare.
Moa Martinson är en av de mest berömda och den enda kvinnan bland de självlärda proletärförfattare som framträdde under 1920- och 30-talen. Hon var relativt bortglömd men blev återupptäckt av kvinnorörelsen under 1970-talet. Ebba Witt-Brattström har doktorerat med avhandlingen Moa Martinson: skrift och drift i trettiotalet (1988). Kerstin Engman publicerade biografin 'Moa Martinson. Ordet och kärleken' 1990.
Moa föddes i Vårdnäs socken nära Linköping. Hon döptes och fick namnet Helga Maria. Hennes mor Kristina Schwartz var en 19-årig ogift piga som blev tvungen att lämna sin dotter hos sina föräldrar. Efter ett par år flyttade hon till Norrköping och började på fabrik. 1895 gifte sig Kristina med Alfred Karlsson och kunde ta Helga Maria till sig. Moas styvfar arbetade på olika gårdar och i hamnen, som många arbetare söp han ofta upp lönen och den lilla familjen fick flytta ofta.
Under sommaren 1906 jobbade Moa på den stora Konst- och Industriutställningen på Syltenberget i Norrköping. I boken Kungens Rosor berättar hon om denna period. På hösten 1906 fick Martinson en utbildningsplats på en restaurang i Stockholm och började därefter arbeta som kallskänka runt om i Sverige. Hennes föräldrar bodde då i Ösmo på Södertörn och där träffade hon diversearbetaren Karl Leonard Johansson. När hon var 19 år blev hon gravid. Efter den förste sonens, Olof, födelse flyttade hon till Karl på torpet Johannesdal nära Ösmo. Där födde hon på fem år ytterligare fyra söner, 1911 Tore, 1913 Erik, 1914 Manfred och 1916 Knut. Karl söp ofta upp förtjänsten och Moa fick försöka skaffa mat åt familjen genom att odla på några åkerlappar, fiska och sätta ut fällor.
Moa hade börjat skriva redan i 12-årsåldern, hon var också mycket politiskt intresserad och 1922 fick hon sin första insändare publicerad i tidningen Arbetaren under signaturen H.J. (Helga Johansson). Där träffade hon Elise Ottesen-Jensen, som inspirerade henne att börja skriva en roman, men under arbetet drunknade de två yngsta sönerna Manfred och Knut när de skulle gå över isen en aprildag 1925. Moas politiska intresse resulterade i att hon 1924 blev invald i kommunalfullmäktige i Sorunda. Hemma i hennes stuga hölls det syndikalistiska möten. 1927 började hon skriva artiklar om situationen för arbetarkvinnorna i de frisinnade feministernas tidning Tidevarvet, där Elin Wägner var redaktör. Det var här hon började använda signaturen Moa. Följande år, i januari 1928, tog hennes man livet av sig med dynamit.1934 var hon delegat vid Sovjetunionens författarförbunds första kongress.
Med hjälp av Elin Wägner kunde Martinson börja på en kurs i maskinskrivning och skrev sin första bok, Kvinnor och äppelträd. Hon skickade manuset till olika bokförlag men blev refuserad ända till 1933. Hennes debut väckte stor uppmärksamhet med sitt realistiska språk och sin sexuella frispråkighet. Den handlar om Sallys och Ellens fattiga uppväxt i Norrköpings arbetarkvarter, berättat ur kvinnligt perspektiv. Uppföljaren Sallys söner handlar om statarnas historia.
Martinsons mest kända verk är den självbiografiska trilogin om Mia: Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor. Romansviten bygger delvis på följetongen Pigmamma hon skrev 1928-29 för tidskriften Brand. I böckerna berättar hon osentimentalt om händelser i Norrköping runt sekelskiftet. Hennes stil var spontan och nyckfull, och hennes böcker kännetecknas av humor och socialt patos. Ett återkommande tema är vänskap mellan kvinnor. Bland hennes senare verk märks de historiska romanerna om bondeliv i Östergötland, Vägen under stjärnorna och Brandliljor. Den så kallade "Bettyserien" bygger på hennes egna år som mamma och ensamförsörjare på torpet Johannesdal.
1928 hade hon träffat diktaren Harry Martinson och de gifte sig den 3 oktober 1929. De bodde kvar på torpet. Äktenskapet var till en början lyckligt men Harry var otrogen och separation följdes av återförening. Han lämnade henne 1939 och tog värvning. På vintern 1940 tog hon ut skilsmässa och äktenskapet upplöstes 1941. Ivar Lo-Johansson, som var god vän till dem bägge, skildrade deras äktenskap i Tröskeln.
Priser och utmärkelser- De Nios stora pris 1944
