Det är kväll den 11 juni 1962 i den stora cellbyggnaden på Alcatraz. Här inne befinner sig omkring 300 fångar, var och en instängd i sin egen lilla skrubb med en säng, ett handfat, en toalettstol och ett litet väggfast bord. Varje fånge befinner i praktiken som på en teaterscen. Cellen har tre väggar medan framsidan är öppen som om den vänder sig till en publik. Ja, inte riktigt öppen. Där sitter ett kraftigt galler, men det hindrar inte att vakterna har full insyn när de passerar.

Allt ser ut att vara en vanlig kväll, präglad av lugn och ordning. Men det är inte riktigt så. Fyra av fångarna beslutat sig för att de ska ge sig iväg. Ifall de lyckas har de gjort vad som anses vara omöjligt.

En av dem är Allen West i cell B-140. Det är han som har kommit på idén till rymningen. De tre andra, Frank Morris och bröderna John och Clarence Anglin, har för all del hjälpt till, men utan West skulle det aldrig ha blivit något. Det vet han. Det vet de också. Nu återstår bara en liten detalj, det sista han ska göra i sin fängelsecell. Han ska bara öppna den hemliga dörren till friheten och försvinna ut genom den.

Gunnar Wall berättar om rymningen från fängelseön Alcatraz. Berättelsen är tidigare utgiven i textform med titeln ”Alcatraz – genom betongväggen med sked” i antologin Historiens främsta rymningar, Semic 2009.